Tisdag, 25 Juli 2017
Vinterns Sportpressen nu i distribution. Samtliga utkomna tidningar kan läsas som e-tidningar i vårt arkiv!

Pilgrimsresan

Skriven av:  Mats Lundberg
19 maj, 2017 - 12:36

I normala fall då Finland besegrar USA i ishockey betraktas det inte som någon sensation, men när det inträffade i Lanxess Arena på torsdagen var det inget annat än en jätteknall.
 
Den tidigare under VM-turneringen ner till fotknölarna sågade lejonflocken kom fram med en taktiskt fulländad insats då det behövdes som mest. I match 8 – den skarpa gränsen mellan succé och fiasko nu för tiden i VM-sammanhang.
 
Kvartsfinalen som sådan hade inget större underhållsvärde för en neutral åskådare. Men för oss hemma i vardagsrummen var det ett bevis för att landslaget även under Lauri Marjamäkis ledning kan prestera när allt stämmer.
 

Effektiv fartkontroll

Det gjorde det i Köln på torsdagskvällen. Inför mötet beskrevs det unga amerikanska spelarna som fartvidunder som de blåvita backarna skulle ha alla problem i världen med att hantera. 
 
Men vad hände?
 
Jo, Lejonen tämjde jänkarna så till den grad att de knappt hade styrfart under hockeyrören. Därmed var halva matchen vunnen men det behövdes ett par fullträffar. Det ordnade en märkligt omarkerad Mikko Rantanen på egen retur i powerplay innan Joonas Kemppainen och Juhamatti Aaltonen med ett perfekt utfört väggspel stängde butiken.
 
Man trodde knappt sina ögon.
 

Mötet vi ständigt väntar på

Nu stundar en ny klassiker mot Sveriges Tre Kronor. Hegemonimötet framom alla andra för oss finländare. Det är vi uppväxta med, det förefaller nästan som att vi alla blivit matade med just den godbiten.
 
Fast någon lättsvald konfekt har det aldrig varit. De blågula kan konsten att grumla segerglädjen för de våra. Så många gånger det har inträffat. I Moskva 1986, Helsingfors 1991, Prag 1992, Zürich 1998, Turin 2006 och senast i World Cup förra hösten. Bara för att ta några exempel jag på rak arm kommer i håg.
 
Vid några tillfällen som i Stockholm 1995, Nagano 1998 och Bratislava 2011 har det gått vägen. Men listan över stora finländska ögonblick är bra mycket kortare än den när svenskarna snuvat oss.
 

Uddlösa stjärnor

Den stjärnspäckade trupp som förbundskaptenen Rikard Grönborg ställt på benen i vår har knappt imponerat i en enda match hittills i turneringen. Men med firade NHL-proffs som Henrik Lundqvist, Nicklas Bäckström, William Nylander, Viktor Hedman och Oliver Ekman-Larsson finns en enorm potential att ösa ur.
 
Så finländarna får nog finna sig i att slå ur underläge en gång till. Rantanen, Julius Honka och inte minst Sebastian Aho har övertygat i match efter match, men i övrigt har det sett ganska jämntjockt ut.
 
Den lilla chansen som trots allt existerar ligger i att Lejonen står för en ny perfekt laginsats där varje gubbe står upp för den andra. Nyckeln stavas disciplin, att alla ligger rätt i sina markeringar och att dörren till utvisningsbåset hela tiden är stängd.
 

Återupprättat förtroende

Marjamäki har gått från att vara landets mest avskydda person till att plötsligt vara en nästan prisad man med fingertoppskänsla för allt som har med styrspel att göra. Tänk så det kan svänga från ena dagen till den andra. 
 
I slutändan räknas bara resultaten. Då är det lätt att glömma att Finland under "Bärbackens" ledning alltjämt spelar en destruktiv stenåldersishockey.
 
Det kan vi tycka vad vi vill om. Faktum är dock att Lejonkungen genom segern mot USA skaffade sig förtroendekapital att lotsa det folkkära landslaget över OS i Pyeongchang och i Danmark nästa år.
 
Allt annat vore en praktfull sensation. Och en sådan har Finland redan levererat under denna mästerskapsvår. Så Marjamäki sitter kvar och fullföljer det kontrakt han har med förbundet. Oberoende om hans lejon fixar medalj eller inte.
Copyright © 2009-2017     www.canews.fi